Jag ligger i skilsmässa för tillfället och jag tror att det är det hemskaste en människa kan vara med om. Jo visst koncentrationsläger är nog ingen hit heller eller det är inte ens på samma planet. Men av saker som kan hända en människa på ett känslomässigt plan är nog en skilsmässa värst. Det kom så plötsligt också, som en spark i skrevet, en kniv i ryggen eller något ännu värre. Plötsligt är den människa man trodde skulle vara där för evigt borta. Kvar är ett läskigt och känslokallt skal som hatar dig eller mig som det ju är i detta fall. Jag älskade den här personen som nu inte vill veta av mig. Jag förstås inte. Eller från början fattade jag inte X (min snart före detta får heta X här) ens ville ha mig. Det var så osannolikt liksom. Men det var sant. Jag avgudade X och X avgudade mig (tror jag i varje fall). Jag trodde allt var bra men nu är jag inte mer värd än smutsiga hundkläder. Livet är inte rättvist, gud om det finns någon sådan är inte rättvis. Gud är åtminstone inte rättvis i bibeln där han lemlästar, bränner, dränker, slaktar, mördar och våldtar helt oskyldiga människor i skaror, oftast bara för understryka något han vill ha sagt. Men jag trodde att den personen som jag älskar/älskade var det. Jag hade fel.
